Han skymtar husen på sin väg hem. De där husen som han en gång för länge sedan hade en känslomässig anknytning till. I de där husen hade han varit. Där hade han känt personer som bodde. De kanske fortfarande bor kvar där. Det gör de säkert. Människor är vanedjur. Det hade han lärt sig vid det här laget. De flesta vill vara öppna, nyfikna, nytänkande, äventyrslystna och frigjorda. De flesta vill kunna säga att de rest jorden runt bara för att sedan kunna komma tillbaka och säga att de provat resten av världen, men ändå bestämt sig för att slå rot vid utgångspunkten. På ruta ett. De flesta skulle vilja allt detta, men de flesta (av dessa flesta) skiter i att kasta sig ut i det okända, av olika anledningar. De har inte råd. Eller så har de egentligen det, men lägger sina surt besparade slantar på att bättra på sitt överflöd här på hemmaplan. För att göra sin vardag lite drägligare. För att få tiden att gå. För tiden är vår främsta fiende. Den räcker inte till, samtidigt är den alldeles för tillräcklig och alldeles för väl tilltagen för att vi ska ha kunna ha en rimlig chans att fylla den med mening. Det är konstigt. Allt detta kommer han att tänka på när han ser de där husen glimta förbi i ögonvrån på väg hem. Ett hem som gör honom till en av dem. Han är egentligen inte ett dugg bättre själv.

Även om människorna som bor i de där husen han skymtar från sin vandringsväg hemåt bär samma namn nu idag som de gjorde för flera år sedan så är han säker på att han inte känner dem. Inte nu längre. Även om de säkert är precis som de var då. Det skulle vara kul att gå upp till varje dörr och knacka på för att kontrollera om det stämmer. Men han vågar inte. Han gör som vanligt. Vänder blicken framåt och fortsätter framåt. Framåt, framåt och framåt. Alltid detta framåtsträvande. Den utsnitslade banan är ju ändå en cirkel och egentligen handlar det bara om vem som hinner först, inte vart vi ska ta oss. Destinationen är ändå densamma. Vad är det vi flyr ifrån egentligen? Det är konstigt att så många steg kan lämna så få spår. Det är väl asfalten, de hårda ytorna. Det är väl utveckling, det är väl livet. Han suckar, drar ett djupt andetag. Det luktar nyklippt gräs och sommar. Det har nyss regnat. Luften flyter in i honom och han känner sig lättare för en stund. Han låter det förgångna vila. Ligga kvar bakom honom. Ändå lever det. Flyter upp till ytan i hans hav av tankar som strömmar fram och tillbaka helt ostrukturerat i hjärnan. I skallen skvalpar de där tankarna, idéerna och drömmarna runt som små, små vågor. Vågor som ingen annan än han själv lägger märke till. Ibland händer det ändå att någon utanför anar havet, anar vågorna och vad som rör sig inuti honom. Men det är först när det har blåst upp till storm och vågorna slår och piskar mot skallbenets väggar och ibland händer det till och med att ytterst små volymer av det gigantiska havet dunkar till så våldsamt att det slår igenom och tränger ut i form av mikroskopiska droppar. De bildar små minibäckar och flyter ner.

- Titta, han KAN gråta! Så han måste vara människa precis som vi andra, tycker han sig höra omgivningens ansiktsmålade väggar stå och skrika till honom.

Även om han är helt ensam hemma. Och även om han släckt lyset och vridit upp stereon för att ingen ska kunna varken se eller höra hans mänsklighet rinna ur honom. Som vore det ett tecken på svaghet. Trots att han vet att det är ett tecken på styrka. Men He-man grät aldrig när han lekte med honom. Och han var också stark, kanske starkast av oss alla - Master of the Universe.