Jag är en barkbåt.

Sakta glider jag längs nostalgins vemodiga strand.

I dysterhetens mörka bäck.

Med bruten mast och trasigt segel.

Fastnar då och då på stenar och bråte.

Ibland sitter jag fast länge, ibland bara kort.

Alltid på färd.

Det finns inga hamnar för mig.

Mitt ankare är ett flöte med röd solblekt topp.

Vinden och strömmen leder mig än hit, än dit.

Jag är lika tröstlös som roderlös.

Det känns som en mardröm.

Fast min dröm stavas Verkligheten.

Med tårar i stället för champagne döps jag till sist.

S/V Hopplös