det fanns en början på denna historia. den kom till mig en novemberdag på väg till arbetet. jag går till arbetet. Det är en promenad på cirka tre kilometer. Ifrån Bangatan i Östra Majorna till Molinsgatan i centrala Göteborg. Det är möjigt att gå torrskodd hela vägen, såsom de så ofta är i städer. Årstiderna och naturens växlingar har satts ur spel, man behöver inte ta hänsyn till dem i staden. jag föredrar att ta genvägen över ett skogsparti där jag är tvungen att klättra uppför en tämligen brant backe. På våren är det underbart att gå där under den gröna mattan i fågelsången. I November måste man vara väldigt försiktig för att inte halka på de hala rötterna som skavts i dagen av alla fotgängare.

Precis i den backen kom den till mig. Början på historien om Helen. jag föredrog att se det som en skänk ifrån ovan. en skänk som jag dessvärre tog illa hand om eftersom jag inte skrev ner den början som gavs mig. Nu är den borta och istället tvingas jag börja min historia på detta något klumpiga sätt.

Men lika märklig som Helens närvaro i perifierin till min barndomslek tedde sig, lika märkligt var hennes plötsliga inträde i mitt liv igen. Jag är en person som tror att människor kommer och går ur livet av en anledning. Sannolikheten att jag skulle träffa Helen på just den där skrivkursen måste ha varit så försvinnande liten att den är näranog försumbar. Ändå var hon där efter 20 års bortavaro.

Helen Emanuelsson. Familjen Emanuel
Det var alltid något märkligt med familjen Emanuelsson. Det var inget som syntes på ytan av det eternit klädda huset i Gällinge, men det märktes tydligt på insidan. Jan och jag var kompisar i 10 år. Vi hade varandra och det var det enda vi hade. Inge pratade med oss och vi pratade med ingen. jag vet inte varför det hade blivit så. Vi höll oss på vår kant. Vi hade identiska jackor, identiska mössor, identiska skor. Det vill säga modellerna var dom samma men färgerna var olika. Min mössa var vit med blåa ränder. Jans mössa vår blå med vita ränder. Min jacka var vit. Jans var blå. Jag hade Vita skor med grön rand. Jan hade vita skor med blå rand. Jag vet inte om det var en slump att det blev så. När jag ser tillbaka på det såhär i efterhand ter det sig osannolikt att vi bara skulle råka köpa samma kläder. det var antagligenså att Jan köpte kläder som liknade mina. För så var det, jag bestämde. Det var alltid så, under de tio år som vi umgicks inna jag tillsist övergav Jan för att ta mig vidare, ta mig uppåt i den sociala hierarkin.

Det som var mest påfallande men familjen Emanuelsson var tystnaden. Inga ord yttrades i onödan, åtminstone inte till oss barn. Det var Arne, Helen och Jan. Helen var äldst, Jan yngst. Om någon vann tystnadstävlingen så måste det ha varit Helen. Jag har överhuvudtaget inget minne av att Helen pratade. Jag minns inte heller att någon av oss någonsin pratade med Helen. Helen, Arne och Jan. Alla tre hade varsitt rum. Rummen låg längs en korridor där Jans rum låg allra längst in. Helens rum låg i mitten. Dörren var alltid stängd. Det hände dock ibland att Helen kom ut, hämtade sin röda cykel i garaget och försvann, men hon kom alltid tillbaka. Jag tänkte mig det alltid som om hon cyklade runt där på vägarna runt huset några timmar i sin ensamhet för att sedan komma tillbaka igen. Ensamhet, var just det som karakteriserade Helen. Inte vid ett enda tillfälle såg jag någon vän hälsa på Helen. Inte vid ett enda tillfälle såg jag Helen lämna huset förutom vid dom nämnda cykelturerna. ...det fanns en respektlöshet gentemot Helen ia. Det var som om hon inte riktigt var på riktigt. Inte riktigt behövde behandlas som andra människor behandlades.

Jan, Arne, Helen. Arne är död, försvunnen in i den stora tystnaden. Gasade ihjäl sig själv i bilen. Också han blev ensam tillsist, så ensam att ensamheten inte längre gick att bära. Satte sig i bilen, körde hela natten. Gasade ihjäl sig i Varberg. Dom sa att dom kunde se att han åtminstone hade varit i Göteborg, det fanns en P-biljett köpt på natten. Varför köper en människa som står i begrepp att ta sitt liv en P-biljett? Mats, Arnes och Jans kusin, är också död, men han är inte omnämnd i denna historia. Helen är egentligen inte särskilt mång år äldre en mig. Fyra kanske fem, det skulle således inte vara helt opassande om vi inledde en relation. Vi skulle lätt kunna ligga med varandra, det är lätt hänt om man är kvinna och man, det är lätt att slinka iväg, slita av sig kläderna och gnida huden. Ändå vet jag att det aldrig skulle kunna hända. Sådan är alltså karaktären på denna historia, den har ingen sexuell avslutning, mittenparti eller början. Jag måste göra dig besviken på den punkten kära läsare.