Jaha, då sitter man fast i sitt träsk igen.
Sumpigt, blött och geggigt.

Hur hamnade jag här egentligen?

Gummistövlarna sitter fast sedan länge, fast i känslornas träsk medan jag själv sträcker mig efter grenar i hopp om att kanske kunna fly.
Jag vill inte fastna här igen. Jag orkar inte.

Jag skulle kunna börja bortförklara mig och säga att det är ditt fel.
Men det är det inte. Bara delvis.

Jag är så dum. Vad tänkte jag med?
Förmodligen tänkte jag inte alls.

Medan stövlarna sjunker djupare ner i träsket känner jag hopplösheten komma krypande.
Jag vet inte hur jag ska tackla detta.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag måste sluta älta allt i evigheter.
Men om jag tänkte lite innan jag gjorde något så skulle jag slippa älta det.

Jag är så korkad. Att jag aldrig lär mig..