Jag gråter i dunklet av
en gammal grånad fiskebod
Det luktar unken lerjord
där jag sitter
på en rödfärgad sten
vid randen av
det salta blänkande havet

Hur började det hela
när gick det så snett
varför kom han in i mitt liv
som en virvlande stormvind

Han visste jag var sårbar
varför gjorde han mig så ont
Min själ värker
mina tårar rinner hejdlöst
jag kan inte hindra dem
att forsa
utför min heta våta kind

Här sitter jag varje kväll
sörjer
min själ försöker läka

Varför gör det så ont
när han är borta
Det borde inte kännas så
den långa tid
som nu förflutit
läkte ej mina sår

Han kröp in
under min solbrända rodnande hud
som doftade kvinna
tyckte han
Han stannade kvar i min kropp
Så ont det gjorde

Hans hårda ord
mot mitt sköra inre
skar som knivar i själen

Hur kunde han stanna så länge
som fastklistrad
utan någon makt att lösgöra honom
och bli fri igen
som jag en gång var

Jag minns den tiden
med glädje och lätthet
Mitt hjärta var oskuldens rum
Blodet dundrade i mina ådror
av lyckan som då var
min följeslagare i livet

Det var ljuva stunder
alltid ljusa strålar i sinnet
Glädje i mitt hjärta
som en leende nyutslagen
blommas pistiller skrattade lyckan

Emot mig kom alla de ljusa
pasteller likt en regnbåges kulörer
och omfamnade mig
och skyddade mig
Inget skulle göra mig illa

Inget

Jag gråter
så tårarna smälter samman
blödande
flödande nerför mina blöta salta kinder
rinnande i fåror ner till stranden
De liknar små floder i sanden
som förs ner till det salta havet
och smälter ihop till obefintlighet