Inuti dig delas celler; mångdimensionellla såpbubblor.

I mikrosekunden innan de separeras ser de ut som en liggande åtta beroende på perspektiv - det är svårt att avgöra om de är en eller två.

Expansion?
Reproduktion?

Cellen är ett universum av atomer - molekyler,
elektroner flyger fritt
skiftar laddning
byter plats

joner joner
söker balans
städar kaos.

Om du tittar riktigt nära så ser du kvarkar och gluoner;
tittar du ännu närmer ses higgspartiklar och neutrinos, tittar du ännu närmre så ser du att partiklarna inte är hundra procent sfäriska, att de har små små dalar
och små små berg.

Det står ett hus på ett av bergen. I ett fönster skymtas någons silhuett
och ett teleskop.

Det är jag själv som skådar stjärnor,
söker utåt
skådar inåt

söker sanning
skapar mening.

Vem är jag
och vart kommer jag ifrån?

Om jag blott är en cell
och universum blott en varelse

kan jag då se bortom henne?

Människan letar utåt
så även våra celler.

Skapar kunskap cancer?
Är cancern svarta hål?

Om vi vet för mycket
kommer vi då att krossas under existensens gravitation
eller kommer vi att sväva bort mot höjderna vi söker?

Kommer vi att dö för att vi vet för lite

eller för att vi vet för mycket?

På CERN i Schweiz så försöker man att skapa svarta hål i miniformat genom att låta dessa små partiklar krocka.
På Kennedy Space Center i USA så söker man fortfarande kunskap om de svarta hålen i rymden där stora partiklar kollapsat.

Kan det vara här och nu
som den största cirkeln sluts?

Överallt i litteraturen dyker synekdoken upp
en bokens fraktal
en sorts metonymi.

Där delen äro helhet
där det minsta är det största.

Grenen är ett träd.
Molnet är en droppe.

Cellen som delar sig
är ett expanderande universum

som snart åter drar ihop sig.

Men om jag är ett universum

vad kan då vara större?