Värmen i hans bröst ökade som mest fem grader den dagen
just bara på grund av ett enda blixtrande leende
från denna nyuppstigna och högst oväntade sol

och som det tycktes tändas en ny stjärna på hans då bleknande himlavalv

till trots

ja, det fick molnen på en brinnande hösthimmel att skingras en grad

och vindarna, de som oftast talade med kantiga tungor framåt skymningen
de viskade nu med största försiktighet ur den spretfingrade lönnens

brinnande höstlöv

om en anad
men ändå helt ny
värme i jorden

viskande
så försiktigt, trevande

men han hade nog ändå svårt att se,
känna

hur en gång brutna ben
skulle kunna läka full och fast
igen
som om igen

och att natten inte alltid är som mörkast innan gryning

men av ljuva viskningar, rörelser
vaggades han ändå till stillhet
till sällsam ro

lät sig förföras
som så

för motsträvig är ofta hårt brukad jord
som om var tuva redan vänts
och så som maskarna vrider sig när de blottas

igen
som om igen

vänder sig bort
skyggar för ljuset

likväl som de vaknar till liv
av gryningars livgivande dagg

och det var just i gryningen hon gnistrade som starkast
då, när skuggan från lönnen föll över hennes nacke och hals

ja, hårt brukad var jorden
var tuva vänd
motsträvig var den

men viskningar
ja, viskningarna
blev till rop

rop

och känslan av
att det inte kunde vara
bli
som förut

blev påtaglig
när vindarna viskade
sjöng, ur djupa andetag

om brutna mönster
om att våga släppa tag

&

därför föll han på knä
tog emot
lät sina kupade händer känna
hur den friska myllan
faktiskt

föll lätt mellan fingrarna

som sig bör
så som sig bör
så som förut

som livet är alltför kort
om att släppa tag
och att den natten blev kort som en timma

tyst och förförisk
molnfri

och till tunga andetag

föddes han

*

men allt hade sin tid
och efter ett plötsligt, släppt tag
föddes ett tappat flöde

och som vinden mojnade
mitt i en glömd rörelse

en förlorad nyans

för plötsligt
fanns inga svar

det blev bara tal,

om ont om tid
om det som fanns kvar att erbjuda
om ingen garanti

att ens förbli

Och så blev väl cirkeln ändå sluten
som då och nu
i en brinnande höstkväll

där fick plötsligt ett oskrivet blad
bara en sida

igen
som om igen

och som det nu åter tycks
att för hårt brukad jord

låter sig bäst
vara ovänd

och som allra helst

helt i träda