vad vill min kropp berätta
när jag går itu på mitten
när min mage är ett sjöslag
och marken börjar rämna

ibland jag känner så
när någon är på väg att gå
någon som jag håller kär
någon jag i hjärtat bär

ibland så är det svindeln
när jag tänker på mitt minne
vad jag väljer att behålla
vad jag bestämmer ska försvinna

ibland blir känslorna för starka
ångern, smärtorna och rädslan
då skyller jag på andra
varför jag är ledsen

varför känner jag så här
varför denna avgrund
vad tror egentligen min kropp
ska ske i nästa stund

en känsla är ju inte dödlig
knappt ens lite farlig
varför tror min hjärna blint
att detta ögonblick är allt och ingenting
att tid och tanke inte längre finns

vilka bilder är det då som visas
på mitt hjärtas bioduk
hur ser livet inuti mig ut
vilka sorger står på lut

filmen om oss själva visas ständigt
både dag och natt
på dagen endast ljusets kägla
i drömmen det som bortom hägrar

tv-rummet källaren och vinden
ljuden, dofterna och tingen
skammen, färgen, mina nära
jag är både helheten och skärvan

handlar all min rädsla
om att dö
att jag alltid känt så här
som vuxen och som frö

är det mitt försvinnande som flimrar
en ömtålighet som skimrar
är det rädslan som vill berätta
att vi inte vågar hoppas
att allt en gång ska lösas
att tilliten är halsen vår
som väntar på att hugget få
ändå kan jag höra rösten
från ett svagt inlindat bylte
som vill säga
att vi hellre dör
tillsammans
än överlever på en öde ö

något inuti mig
tror att tanken den är farlig
att rädsla i sig dödar
att separationen är för alltid
att skammen är det värsta
som inte går att trösta