Helt naturligt blev min syster Leena den viktigaste personen i mitt liv. Varje sommar kom hon och var med mig. I början var hon hela långa sommarlovet, men när hon blev äldre sommarjobbade hon eller/och for ut och reste och kom sedan mot slutet av lovet.
Jag kommer inte ihåg att vi gjorde något speciellt. Antagligen följde jag efter henne vart hon än gick. Jag kommer ihåg att hon en sommar hade börjat röka och att vi gjorde många promenader då hon tjuvrökte för tanterna.

Leena hade trivts bra hos tanterna och de var väldigt generösa mot henne när hon kom. Hon fick alltid nya kläder och skor. Kläderna syddes upp hos en finsk kvinna, som var gift med skomakaren i byn. Hon hette Vappu och var glad och pratsam och pratade finska med Leena. Jag tror att jag också fick en ny klänning på samma gång.

Det var väldigt strikt vad man fick ta med sig till Finland. Man fick t.ex. inte ha nya kläder eller skor, så Leena blev tvungen att använda sina nya kläder så att de inte skulle se splitternya ut. Jag minns att hon hjälpte till i köket och hela tiden torkade av händerna på sin nya fina pepitarutiga smala kjol. En sommar fick hon tre par ballerinaskor i olika färger. Den sommaren gick jag omkring i raggsockor och ballerinaskor för att hjälpa henne nöta sulorna så att skorna inte skulle se nya ut.

Vad jag minns pratade vi inte så mycket om mamma och pappa hemma i Finland. Jag hade ett foto på dem, så jag visste hur de såg ut. Pappa hade jag ju aldrig träffat, så honom längtade jag mycket efter. Eller jag längtade efter en pappa i allmänhet. Mamma hade jag glömt, eller förträngt. Hon hade ju lämnat mig två gånger: ena gången då hon blev sjuk och hamnade på sjukhus och andra gången i Åbo hamn.

Den enda gången jag minns att vi pratade om mamma var en gång när Leena stod och strök sin blus. Hon hade en vit ärmlös blus med en handmålad röd bläckfisk på ena axeln. Hon strök och strök och jag tyckte att det tog alldeles för lång tid. Då sa hon: “Vår mamma säger alltid, att ska man göra något, så ska man göra det ordentligt. Annars kan det kvitta.”
När jag många år senare gick i bildterapi, målade jag alltid mamma som en röd bläckfisk med olika ansiktsuttryck.

På vintrarna skrev jag brev till mamma och pappa i Finland och skrev av mina betyg, för jag var duktig i skolan. Allt gick förstås genom Leena, eftersom jag hade glömt all finska. Genom hela livet pratade Leena och jag svenska med varandra.
Till jul fick jag paket från Finland. En gång fick jag en fin docka. En annan gång hade mamma stickat en kortärmad jumper åt mig och sytt en rutig kjol till.

Tanterna skickade också paket till Finland. Mest var det matvaror. Det var strikta regler för vad man fick skicka och hur mycket. Jag kommer ihåg att tanterna gömde kaffepaket bland havregrynen i havregrynspaketen. Det var min första erfarenhet av civil olydnad. Bra där, systrarna Andersson!

Leena var min livlina, min länk till mina rötter. Hon bekräftade mig och förankrade mig i mitt ursprung. Hon förblev hela livet den viktigaste personen i mitt liv. När hon blev sjuk och sedan dog, år1987, rasade hela min tillvaro samman. Jag fick gå flera år i terapi för att bygga upp mig själv utan henne.
I dag mår jag bra och det vill jag att ni ska komma ihåg när ni läser det jag skriver.