Jag avsade min Tro,

berövades mitt Hopp,

förlorade min Kärlek.

Jag balanserar barfota på livets vassa egg. Blödande fötter.
Speglar mig i det blåkalla stålet. 
Jag är en självömkans vampyr.
Suger i mig misär och elände.
Förmörkar solen.
Evigt rastlös försöker jag ändå finna mig ett hem.
Slå mig till ro.
Men tystnad och stillhet viner som en orkan i mina öron.
Kan endast kort vila i självskapat kaos.
Jag famlar efter något att hålla fast vid. Även berget vittrar till sand av min beröring.
Jag är åter sökande.
Söker efter något som kan kallas Jag.