På macken som över natten, eller var det kanske några år, förvandlats till en halv livsmedelsaffär står ett par framför videohyllan. Kvinnan vill se en mysig film, kanske den senaste Blade, eller en galen collegekomedi eller så. Han vill se nåt som överraskar, men samtidigt inte är för konstig och konstnärlig.

En häftig diskussion uppstår, men mitt i den något hetsiga argumentationen hejdar de sig. De kommer på att de är moderna civiliserade människor, och såna gör inte bort sig inför andra moderna civiliserade människor, även om de andra moderna civiliserade människorna i just det här fallet endast råkar utgöras av den uttråkade, misstänkt unga kassörskan som ensam befinner sig i butiken trots att det är sent och att det då ska finnas minst två personal i bemanning. Kassörskan gäspar och stirrar ut i mörkret bortom de upplysta bensinpumparna, som om det skulle dölja sig nånting annat där. Ett annat liv, nånting oupptäckt, ett alternativ.

Trots att det bara är kassörskan närvarande, åtminstone fysiskt - så känner både hon och han att det vore pinsamt att gräla över nåt så fjuttigt som vad man ska hyra för film en bitande kall januarikväll i 2006. Det årtalet låter förresten som en sci-fi-rulle i sig, tycker de båda. De minns Arnoldrullar från 80-talet, på den tiden då allt var mycket enklare, valen färre och kärleken oupptäckt. I de där Arnoldrullarna utspelade sig alltid framtiden nån gång i början av 2000-talet. Det var liksom en evighet dit då. Nu är de här.

Allt var lite mörkare, men coolare. Lite ruffigare. Rök steg upp från gatubrunnarna, inga handtag fanns längre på dörrarna – de öppnades ändå på nåt smart sätt. Solglasögon hade man fast det var mörkt nästan hela tiden. Det var efter alla stora katastrofer. Solen hade slocknat. Jorden hade sprängts, bränts och skändats flera gånger om, men återuppstått. Människorna hade utplånat sig själva, men en handfull överlevde. Askan låg som mjuk svart snö i mörkret. Maskiner och människor levde i symbios, eller i krig med varandra. Skillnaden var hårfin. De suckar samtidigt.

Tiden hade hunnit ikapp dem. Den har fått tag om deras anklar, som en annan galen blodtörstig zombie, och vägrar nu att släppa taget. Det är därför stegen känns lite tyngre numera. Åldrandet. Valmöjligheterna. Tempot. Livet. De eviga, existentiella frågorna. Vad gör vi här? På den här förbannade macken och käftar om vilken skitfilm vi ska se? Det är ju ändå bara overklighet. Vad vi behöver är mer verklighet. Att få känna. Att kunna säga – det här är på riktigt! Inte skaka av oss och gå vidare som vi gör nu och skylla på att allt vi ser, hör och känner bara är på film, TV, radio, i tidningen, i hjärtat.

De finner sig snart. Och förnuftet. Det rör sig ju ändå bara om några timmar av deras liv som ska slås, nej mysas, ihjäl. De kompromissar. Det slutar med att de väljer var sin film. De ska börja med hennes, så att hon kan somna ifrån hans film sen. Det brukar bli så. De ler mot kassörskan. Dörrarna utan handtag stänger sig bakom dem när de går nöjda hemåt, hand i hand genom mörkret, förbi de upplysta bensinpumparna och vidare.