Jag bär dig, på en arm
Du ler, om jag hade varit du skulle jag ha gråtit
Utav smärtan

Jag borstar ditt hår, hårt och bestämt
Du ler, om jag hade varit du skulle jag ha gråtit
Utav smärtan

Jag tappar dig, på det kalla hårda golvet
Du ler, om jag hade varit du skulle jag ha gråtit
Utav smärtan

Jag skriker argt och slår dig
för något du inte gjort
Du ler, om jag hade vartit du skulle jag ha gråtit
Utav smärtan

Jag tittar på dig,
Du ler så vackert, med vackert hår
Som är sönderborstad
Vacker rosa klänning bär du

Varför kan jag inte se ut som du? Varför inte?

Du är så vacker,
Drar alla till dig, jag ler stolt
när jag bär dig omkring på dagiset

Som du vore min baby,
min ögonsten är du trots allt

Jag växer och växer,
Jag tycker du är alltmer löjlig för var dag
jag blir äldre

Jag kastar dig hårt, emot väggen
Du faller ner hårt mot det kalla, hårda golvet
Du ler ändå

Jag slår dig emot golvet,
omigen och omigen
Du ler ändå, med lite skråpor på den
porslinliknande hud

Jag kastar dig emot väggen igen,
och skriker argt
Du ler, men med ett hål
Ett öga är borta,
du ler ändå

Jag förstår inte mig på dig,
jag försöker men det går inte...

Hur kan du le hela tiden?
När allting där gör så ont?
Det klarar inte vi människor...




Ahh, du är en docka... Som orkar med allt,
människor inte orkar med...