Så jag dansade mig igenom sensommarnätterna
med någon annans hand i min.
Vi drack och skrattade
och vi grät över sånt som andra inte förstod sig på.
Vi spenderade timmar på den trasiga soffan
med tekannan och askkoppen på bordet framför oss
medan vi lyssnade på vacker glad och sorglig musik

och vi ångrade varje andetag vi hade tagit fram tills den stunden.

Vi satt tysta och tittade på stjärnorna
precis som vi alltid brukade göra långt innan den stunden.
Vi torkade varandras tårar
med kärleken som bara vi kan förstå
för den existerar bara mellan oss två
som ett band av vackraste silke
som binder oss samman
i alla tider på året

och i alla tider i våra liv.

Vi svor varandra evig vänskap
för ingen har det vi har
och det blev nästan som en liten hemlighet mellan oss två

för bara vi kan läsa varandra som ingen annan kan.