Du frågade vad den stora grejen var, det var ju bara jag.
Det var ju bara jag som blottade allt för att du skulle förstå. Jag sa att jag ödelägger vem som helst bara för att du skulle kunna se vilken ödeläggelse jag är. Men du bara skrattade och du sa:

Ett hjärta som brinner och pumpar och slår och ett hjärta som gör ont är ett hjärta som fungerar som det ska så du har inget att bevisa för mig idag. Ta ditt skräp och bege dig dit du är välkommen, gå till de som vill höra om ditt trasiga liv, om ditt omöjliga infall att dela med dig av din misär till de som inte är intresserade av något sådant. Ditt hjärta gör ont, så du lever med kackerlackorna, men alla vet att de är svårast att bli av med, så du kommer att få behålla ditt hjärta där det hör hemma för det fungerar alldeles för bra. 
Jag har ingen sorg i min själ och vad säger det om mig?

Jag tänkte på det han sa och började gråta för sanningen var uppenbar för mig från ett perspektiv utan någon verklighetsförankring grät jag svarta tårar för någon som inte förstod. För någon utan sorg och bekymmer grät jag över ett sorgefritt liv. Ett hjärta som slår och pumpar och kämpar och slåss och lider är ett hjärta som är starkt och det är ett hjärta som bryr sig. Så jag frågade: Kan sorgen definera vilka vi är? 
Han skrattade igen och sa att det är uppenbart så varför fråga något så dumt, borde inte ett hjärta göra ont för att visa att det finns?