Jag lever i ett rum och ett kök. Andas mest mig själv och det damm som återstår av allting som var. Saknar min rymd. Allting som fanns i mitt rum. Jag åt upp mina beståndsdelar. Sedan åt dem upp mig.





Det finns en dörr på min vänstra skuldra. Jag antar att den leder hem.





Min arm är stum. I dess tystnad kan man finna många ord som vittnar om den skuld som jag lever i. Står uppradad på linje och pekar ut mig själv. Rakt på mig själv. Vad är det du har gjort? Vad är det du har gjort?





Jag skakar honom ifrån mig. Springer för att leva. Lever för att springa. Jag har alltid letat efter betydelser bortom mina vetskaper. Han är över mig, under mig, och vid sidorna, inuti. Men han är inte jag. Han är inte jag.





Trampar mitt golv. Stampar. Jorden är den enda trygghet jag har. Och vilken trygghet sedan. Ramlar ner i källaren som inte finns. Ser rötterna blöda. Maskarna som krälar. Maskerna som grälar. Jag visste inte om att jag var död när jag föddes. Att det vita arket i sig aldrig medför ett existensberättigande, utan enbart ett språks ekande tystnad.







Samtalet ebbade ut och det sagda blev osagt. Jag talar med mig själv ibland för att lindra ensamheten. Står framför spegeln och imiterar andras röster. Lämnar meddelanden på min telefonsvarare. Som om det fanns någon där.





Stryper min navelsträng med de rötter som överlevt. Använder strängarna som hängslen. Försöker hålla uppe min levnad. Strängarna som ger oss liv är också dem som mördar. Mödrar.





Rädslar för mig själv. Han står bakom min vänstra axel och blickar förtröstansfullt in i mina rum. Det finns inga utgångar som han inte känner till. Han säger: ”Vänd dig inte om. Du är död där bakom.”