Tankarna skenar förbi i mitt huvud
Liksom vyn utanför tågfönstret
När jag ständigt är på väg
På väg bort från verkligheten
Alltid flyendes från livet
I min egna extravaganta värld

Och jag känner avtrycken på min kropp
Där dina händer en gång snuddat
Och har sparat ett eko i mitt inre
Av din röst och de orden du sa

Jag är så trött på att alltid springa
Men jag kan inte stanna för nåt
Du får inte komma ifatt mig
Inte nu när jag är på väg
Inte snärja mina tankar mer
I din så magiskt förrädiska väv

Och jag undrar så smått i mitt inre
Om mitt stumma stammande förrådde mig
Och i min tysta rädsla framträder frågan
Om jag någonsin får vara dig nära igen?