Jag kom på, länge sen jag skrev om byggandet, snickeriandet, som faktiskt återfunnet mej, mer än tvärtom… många av momenten är, skitiga, dammiga, tjatiga, på stt sätt men ändå, så sköna på nåt vis. Vi skapar i, en mansvärld, inte för att det är nåt eftersträvans värt utan, det är bara så… stämningen är hjärtlig men rå på sitt sätt, vi trivs, oftast, det slängs ord, käftas och levs om, men i all gemytlighet, som Storm P sa… i ALL gemytlighet, oftast. ”Vergang”

Så går vi runt i den 50 år gamla kåken och river, lever om, gör nya hål, river gamla väggar, bygger nya, det skrapas, kapas, borras och bilas. Det smäller och levs om men… det känns som att, detta är, framtiden vi bygger på, kanske står kåken i 50 år till…

OCH om man gör ett tanke exprement, så antingen, så ska en kåk då betala sin kostnad för sina 50 år med 2 % av kapitalet + ränta naturligtvis,,, Men om en kåk står i 100 år, så ska den betalas med 1 % av sin kostnad per år, d v s bara hälften… mot förra idèn. Och det känns som att, just kapitalet är försvinnande litet, speciellt med tanke på, hur mycket ägare, pensions fonder och annat roffar åt sej i ”kapitalismens namn” eller var det ”kapitalets namn”.. Men de som byggde då, de som byggt emellan och vi som bygger om nu, har inte fått nån stor del av den kakan.. det är alltid de ”stora herrarna” eller som Hjördis Pettersson sjöng ”när de stora elefanterna dansa”. Så inser man att räntan är så försvinnande lite av kostnaden, vid jämförelse med vad vissa roffar och roffat åt sej