Jag kommer ridande på regnbågen.
En frälsare iförd rosa och gul rustning.
En vemodig riddare med påklistrat hopp.
Jag ska undsätta jungfrun i nöd. Det är mitt uppdrag.

Septemberfödd pojke med blåmelerade ögon och sliten brun tygnalle. Ja, jungfrun är jag.
Träsvärdet i min hand är föga skräckinjagande.
Magiska krafter besitter jag inga.
Den enda magin är möjligen att jag fortfarande inte lär mig av mina misstag. Jag upprepar dem om och om igen. En slags förbannelse eller endast enfaldighet.

Jag är en mäktig krigare med felskriven agenda. Slåss enbart mot mig själv. Försöker flytta hus istället för att gå igenom öppna dörrar. Jag är en David med en spegelbild av Goliat.

I mitt inre finns det frön av kärlek och hopp. Men mitt hjärta har förskansat sig bakom tjocka murar.
Blickar ner på slagfälten nedanför.
Kyrkogårdar av ihjälblödande förhoppningar och krossade drömmar. Maskätna lik av uppbyggd självkänsla.

Skam den som ger sig heter det.
Ton av skuld är insvept i min väv av skam. En svart mantel runt min hals som stryper min livstillförsel.
Fast jag fortsätter kämpa.
Reser mig alltid.

Nu står jag på darrande knän och försöker slita av manteln runt min hals. 

Ännu en gång.