Sommaren har aldrig varit såhär lång. 2011 kom snabbt och höll sig kvar med kliande klor och naglar som sög sig in i skinnet och myggorna bet och humlorna och trollsländorna dog efter bara någon dag. 
Färgerna höll sig kvar till sista andetaget bara för att lungorna ska sluta fungera totalt. Så småningom. 
Men sommaren var lång i år. 
Den flöt förbi i regn och blask. Solen var rädd för dagen och vattnet öste från regn-tunga-gråa moln. Dammarna svämmade över och broarna doldes i dimmorna av alla tankar vi lämnat kvar.

Och nu sitter vi fast. 
Vi kommer inte över de broar vi byggt upp av vår sårbarhet och sommar-sorg. 

Sommaren 2011 var lång. Men oavsett vad så hittar hösten hit och vi börjar om på nytt med moln som är gråa blåa svarta röda av smärta. 
Vi tar vår sommar-sorg och gör det till, förflyttar det till en höst-sorg. Orden blir inte sagda som de borde och nästa gång jag vaknar är det vinter igen, och snart kommer det nya året och vi börjar om igen.

Samma bana, samma spår, samma år, år efter år.

För ingenting blir annorlunda. Flugorna kommer att surra och trollsländorna kommer att dö efter bara någon dag. 
Och det visar sig, att sommaren 2012, blir exakt lika lång och grå och tung som året innan. 

Jag vaknar alltid upp bland snöänglar och nerrasade broar,
år efter år.