I väntan på att få träffa min son skapade jag ett särskilt rum i mitt sinne. Jag fyllde det med förväntningar och förhoppningar – vackra minnen, fast från framtiden. Mina tankar sökte sig hela tiden tillbaka till det rummet. Korsvägar av synapser nötte snabbt stigar av ärrvävnad i min hjärna. När hoppet sviktade fortsatte irrandet på stigarna. Utan att jag kunde kontrollera det blev såren och ärren djupare och djupare. Stressen och oron gav mig ständig huvudvärk. Den kändes annorlunda än tidigare och fanns där hela tiden. Varje morgon skakade jag försiktigt på huvudet som för att testa, och mycket riktigt, där var den. En bula formades på mitt huvud som kändes varm. Symptomen höll i sig och jag blev orolig. Höll jag på att bli sjuk mitt i allt det här? Ett litet ytligt sår på mitt huvud tycktes aldrig vilja läka helt, eller så var det så att jag inte tillät det att läka. Jag rev envist bort sårskorpan gång på gång. Mitt hypokondriska jag krävde till slut att jag gick till doktorn. Väl där fick jag förklarat för mig att det är en fysionomisk reaktion på ett psykologiskt problem. Aktiviteten i området har varit så intensiv att min egen kropp valt att stänga blodtillförseln till området. Blodkärlen har snörpts av. Istället för att döda den delen hjärnan skapades istället nya blodvägar, direkt från hjärtat. Det bildades en autonom ny “liten hjärna” inuti mitt huvud, där fick drömmen leva vidare.