Tårar av syrefattigt blod faller.
Färgar marken röd.
Himlen och gudarna gråter.
Sörjer människans enfald och själviskhet.

Jag är på väg.
Ännu en gång.
En både inre och yttre resa.
Även en färd på tiotusenmil börjar med det första steget.
Jag har färdats mycket längre än så och mina fötter är trötta.
Jag går i ett par trasiga skor.

Jag brottas med konceptet om vår Fria Vilja.
Är jag fri eller är mina steg redan Ödesbestämda?

Vetenskapen är kall och komplicerad.
Visst måste jag vara mer än en uppsättning kemiska processer.
Religionen kan vara varm och trygg.
Men idén om Gud är alltför enkel för mig.
Det enda jag tror på är mitt ständiga tvivel.
Detta tvivel som gnager på min själ.
Rastlöshet är mitt Alter Ego.
Själviskhet det andra.

Ekot av mina släpande och motvilliga fotsteg på Livets väg är det enda jag lämnar efter mig.