Mina damer leder bara till bekymmer
med att alltid råka illa ut
ej genom självförvållan eller slarv
men bara för att de är damer
och som sådana så sårbara och ömma,
som om kvinnan bara föddes till att lipa
över egna olyckor igenom sårbarhetens öden.
Varför får då inte kärlek vara endast kärlek och i fred?
Det är som om det hänsynslösa samhället och världen
inte kunde tåla kärlek utan att bestraffa den,
som om den måste straffas blott för att den vågar existera.
Det är kanske höjden av allt livets orättvisa,
att dess upphov kärleken skall alltid vara
det mest straffade av allt.