Ögonen blir mörkare och mörkare för var dag.
Dess forna glans har sedan länge slocknat.
Kan inte urskilja exakt vad mörkret beror på.
Antingen är det som lugnet före en storm.
Att det drar ihop sig mot en explosion av den frustration och hopplöshet som känns inuti.
Eller så är det helt enkelt för att de håller på att dö, helt. Ögonen.
Bara ibland, när du kommer nära, lyser de upp litegrann.
I de suddiga drömmarna om lyckan samlas dom små små glödande ljuspunkterna upp, och kan hålla dem vid liv en liten stund till.
Men varje gång du går, tar du med dig lite mer av ljuset än det du gav, och lämnar dem åter till sitt mörker, och den färglösheten som träder fram i brist på det inre ljuset.
Om du hade varit lite mera som på riktigt, kanske inte mörkret hade varit lika mörkt.
Om du hade varit lite mera nära, lite mera säkert existerande i denna värld, skulle kanske glädjen våga finna lite större plats.
Men du är för mer, för fin, för kunglig.
Och det är till din makalösa stjärnglans, som jag givit mitt sista ljus.