Jag klottrar ner lite ord på livets hårda mur. Skriver med blodet från mina sönderskrapade fingertoppar. Jag suddar ibland med mina salta tårar. 

Begrundar mitt livsöde. 

Jag gömmer mig i skuggan. Vill inte träffas av kärlek och ljus. Helt orädd för döden är det jag som skrämmer Liemannen.

Han kommer ej för mig. 

I min självvalda ensamhet kommer tvivlen krypande. En armé av termiter som äter upp mig inifrån. Lämnar mig i ständig förvirring och förtvivlan. 

Ibland kommer någon förbi och undrar hur det är med mig. Bra är mitt kortfattade och enda svar.

Bra, alltid bra. 

Du trodde däremot aldrig på mig min älskade. Du visste att jag ljög, att det var allt annat än bra. Smärtan bakom min skenbart fina fasad lös tydligt i dina ögon. 

Du försökte, om och om igen att klämma dig in genom den välbevakade porten till mitt hjärta. Du lyckades men fick endast stanna några få ögonblick. Till sist gav även du upp. Priset var för högt även för dig.

Nu står jag här och det enda jag orkar skriva till dig är:

Förlåt.