Du famnar min kropp som musik
låter mig tyst smyga undan
mellan dina revben
vi vet inte längre
om våra hjärtan slår
oss blåmärkliga heta
vi måste inte veta
där vi stiger genom natten
mellan sångers åldriga stammar
håller den sista, tidslånga tonen
som en kyss under tungan
förundras, och faller i gråt