Poeten ställde sig upp för att läsa nåt för publiken.
"Jag är poet", sa han först. Och rodnade.

"Hörs jag?", frågade han sen.
Först var det tyst. Sen var det en i publiken som sa "jo då".
Och poeten fortsatte: "Bra. Men ibland går det inte att höra vad jag säger. För att jag blir torr i mun och torr om läpparna ... för att jag blir nervös, för att man inte ska förstå vad jag säger. Eller inte gilla det".

Det var tyst ett ögonblick men så yttrade sig samme kille i publiken, han med det där "jo då":
"Men om det är så jobbigt att stå där, varför gör du det då?"

Då gick poeten ner i publiken, tog honom i handen och sa:
"Kom med så ska jag visa dig".
Och killen blev så överraskad av detta ovanliga tilltag att han lommade med.

Och så kom de till en av kyrkorna i stan. Fram till en stor plats med en massa stenar.
"Här", sa poeten och slog ut med armen.
"Men", sa killen, "det här är ju bara en kyrkogård!"
"Ja", sa poeten, "precis".