"Gryningen kom och med den hade eldar kvävts."

Kvar av hyddan fans bara ett rykande asksvart

minnesmärke där inget skulle växa på många år.

Herren vaknade med ett ryck.

Svettig och uppjagad mindes han :

 "Framtiden var hans öde och dom skulle ses igen"... Vem var det han skulle få möta? Inget tvivel trollpackan skulle förstås dyka upp, så han lugnade ner sin puls med ett hånfullt skratt om att hon så snart hon var funnen skulle brinna för hans fötter.

- En satans hantlangare är jag minsann inte rädd för väste han från sina strama läppar.

Men så plötsligt slog det honom

något var inte som det brukade

det var tyst från rummen bredvid

hans puls började jagande klättra upp igen,

så Pang från ingenstans slängs dörren upp

- Hon är borta, borta från mig! 

- Häxan slet ut hennes hjärta och ströp hennes liv skrek en

tårfylld vålnad som störtade ner mot herrens midja.

Vettskämd samlade han sig ännu en gång

- Kvinna sansa dig! Vem är hon som nu är så borta från dig? Skrek han.

Prästfrun grät fram talet

- Min syster! Min lilla älskade syster är mördad, vanhelgad av satan....

- Dom säger nere i byn fortsatte hon. -...att hon bar satans frukt, och att den demoniska jävla häxan plockat ut frukten i natt.....

- Du skulle ju befria oss från hennes jordeliv inatt. Istället fick hon lugnt gräva i min syster skrek hon förtvivlat och anklagande.

Hon fortsatte okontrollerat sitt sorgens tal: 

- Jag har inte träffat min syster på år.

- Inte sen den gång jag förvisade henne från vårt hus

för hennes lösaktiga blickar mot dig!

hon torkade sina röda ögon från väta.

Snörvlandes sa hon till sig själv

 - Fick aldrig ta adjö, vi fick aldrig ta adjö.

Byns annars så stolta präst var nu snövit i hyn och han fick svälja för att få orden att hålla ute i det fria.

- Vi ska ta trollpackan!

- Hon ska få sona sina brott denna ondskans vittra sa han frånvarande

Hans tankar snurrade fort nu, pusselbitar med frågor virvlade om varandra till ett kaos. Ett kaos som endast skapade tre frågor. Bar hon ett barn?  Var han far till detta barn? De två första frågorna visste han redan svaret på.

- Satan! kväkte han .

Hans fru tittade frågande på honom. Men han skakade bara på huvudet.

Men var fanns barnet och den vidriga ödlan som kunde skada honom så?

Det får inte finnas vittnen kvar, ondskan ska inte vinna över mig tänkte han när han hycklande iskallt red mot det hus han så många gånger besökt i skydd av sömn och mörker.....Men nu vad det morgon "solens strålar stenade hans rygg från husen."

Han hade undvikit detta hus i dagsljus som sagt men nu var han här.

Något han inte ville namnge växte i honom, han kände sig spyfärdig när han såg på sin livstömda älskarinnas kropp......

- Hora! skrek han sen plötsligt från tystnaden - En satans hora, tvi!

Han spottade på den nakna kroppen.

- Hon fick vad hon förtjänade, kroppen måste brännas!

- Avkomman och den där satans vittran måste hittas innan dom förvrider våra huvuden till vansinne och mörker...

Långt inne i djupaste granskog

ekade en liten flickas skratt mellan stammar.........