Höstmorgon, sista dagen i september. 

Jag sitter i bilen på väg till jobb. Nattkylan möter dagens värme och bildar tjock dimma. Liksom mitt förflutnas kyla möter framtidens varma drömmar. Jag försvinner in i dimman med både kropp och sinne.

Minuter och kilometer passerar.

Till slut lättar dimman och en solig dag med ljusblå himmel öppnar upp sig. Värmer mitt hjärta och väcker längtan efter friheten. 

Av någon anledning dyker två Tomas Ledin låtar upp i min skalle. Han rullar fram i ett regnigt Europa och han springer och släpper hästarna fria.

Jag svänger aldrig in mot stan utan fortsätter söderut på E6:an. Jag har bestämt mig. Upplysningen om att nästa avfart är den sista i Sverige kommer som en lättnad. Jag ignorerar den och sen kommer jag till brotullen på Öresundsbron.

Jag betalar gladeligen.

Jag är på väg, mot södra Europa.
Lämnar allt bakom mig.
Kommer aldrig tillbaka.

Omfamnar friheten och stampar plattan i botten. Bilen hoppar till, som en vildhäst. Jag letar upp Ledin på Spotify och skrålar högt, samtidigt som jag både skrattar och gråter. 

Äntligen!