en slags 'bergspredikan' som satt sig i minnet inspirerade

*

inte för att det är tråkigt att skriva men när man inte längre ser vitsen med bokstävernas syfte

då blir det som man gör sig

Oord - i gamla mästares töcken av välvilja

Och Eller Men Utan Ty För!

och vi lärde oss att efter varje komma
skulle finnas ett bindeord
och inte före

men om ingen kommer då

vart tar orden vägen

(och minnet letar sig upp på ett berg
med hund och matsäck och hela klassens cyklar vid foten

med papper och rejäla kängor
en svenskalektion i Hälsingland
hösten -73)

är det då oorden har kommit

när orden försvann

och

i durtakt en blues massakrerad över kullen
av hundgnag och tramp
så klart inga dur där och då

eller

i mollflyt en polka begravd ner i bullen
med fikat som damp ner på sten
så klart inga moll mellan måsten

men

rullen vi läste där innehöll
inga som helst lock och lås
som oss fast höll

och aldrig ska
skrivregler
ta mig

utan

bergets predikan satt spår

ty

jag skriver varhelst där jag går

mina och
mina eller
mina men
mina utan
mina ty
mina

för

och förstår

att jag sår där jag går
och jag fick
ett hejdundrande oords bergsklättrarkick

*

det var en gång en skrivare vid en pulpet
som inte kom på själva strukturens mönster
han vände orden och vred - ack så han slet

och lappar lagras där ännu på bord

dessa hjärncellers mord, men hur ska då
lusten få liv och bana för den banderoll han måste

i sina skrivna ord såg han noll
inte ens syftet var formulerat; vadå kontroll
ingenting spelade någon roll - måste?

bara han fick skriva, ja s-k-r-i-v-a

sina sorger fördriva och glömma den koll
hans mästare hade på borden

där var linjer och punkter på ark i rad
och streck och kolumner och nä, paragrafblad

så han satte sig mitt på pulpeten
och tränade papperskorgsskytte

det var så det menat med skriva och stava
det var så dessa måsten blev viljor som bytte

plats till en graf mot de para som hytte

*

och därför har än idag orden ej regler
och ingen som rättar ens moll till dur

sicken kur att sitta på berg

det tar ändå en halvdag att borda en mur
fast än barren känns mer än en pennudds snärt

och en hund gör en glad

vilken strålande dag vi hade med vår tuffa Herbert

och jag sår där jag går och jag fick
ett hejdundrandes oords kick

*

[Tack du härlige svenskalärare som tog oss upp på berget
på fler än ett sätt]

/Lena i 7-9a Stenhamreskolan, Ljusdal 1973-76