Plötsligt uppenbarade sig

en svart gestalt mot den grå höst himlen

 för att i nästa vindpust dyka försvinnande

som döden inför livet,

störtande ner under sträckande och trevande kronor.

Just innan jord rätar han upp,

sedan som en pil skjuta sig fram mellan

avskavda stammar och  trygga berghällar.

Sökande djupt in bland snår och

ljusskygga lavar,

målmedvetet över kärr och stigar.

Kitteln var placerad tryggt mitt i den sprakande eldstaden,

doften som spred sig i gläntan vittnade

om naturens och höstens vänskap...

Med flätad korg fylld av rönnbär, svamp och rötter...

närmade sig en ung kvinna med rosiga kinder och havsblå ögon

kitteln och elden,

hon strålade ljus men det fans trots det ett mörker i hennes

ansikte och en förbannelse i hennes toviga hår, mörker och förbannelse som snart skulle ge svar..

Ur den täta ring av gran som omfamnade gläntan

flög plötsligt  något fram överraskande..

Hon tappade sin korg, men sken i nästa stund upp

i hela kroppen och blixtsnabbt sträckte hon ut arm,

och som råttor till as så sökte han sig dit, där han fann sig hemma.

Hon kvittrade glatt och han kraxade, dom förstod varandra

Hon hade tidigt fått lära sig urskogens och dess invånares heliga språk.

Gumman hade varit noga med den kunskapen, hon hade föresten varit noga med all kunskap som gjorde en lärd,

- Det är viktigt, det är viktigt,

- Det skiljer liv från död

Hade hon muttrat gång på gång när flickans motivation i vinden var försvunnen och frågorna var fler och uppnosigare än svaren...

Den unga kvinnan som lyssnade till Signe.

Hon hade fått namnet av hennes räddare, som hon sedan första stund sett som sin mor. Något gumman även varit noga med att försöka ta ifrån henne.

Hon hade ju fått veta historien om hennes biologiska mor och hennes öde,

men vem hennes far var och han historia var hon inte ännu anförtrodd med...

Orden från hennes kraxande korp gjorde hennes hud sorgsen och ensam, hon sneglade bort mot stenhällen där hon hade på en granbädd bäddat ner gumman under en varm skinnfäll...

Hon var mycket sjuk och gammal, Gumman visste att sanden snart runnit ut för henne, Signe hade vägrat tro det, hon hade sänt ut sin korp för att söka bot, men han hade nu kommit sorgsen och tom tillbaka ..

Signe torkade morskt bort de tårar som kommit, hon rörde i kitteln för att sedan fylla skål med denna skogens ljuva gryta.

Hon harkla sig och gick sedan bort till, gumman.

Innan hon hunnit slå sig ner för att bjuda av maten, så väser gumman mellan

torra läppar, Jag vet jag vet ... att korpen inte funnit det som Urskogen berättat om i begynnelsen kan skänka liv åter... - Jag  vet, jag har alltid vetat.

Men,  men hur? stammar Signe

hon borde inte vara förvånad för hon visste vilken förmåga gumman besatt.

men svag inför den sjukes kunskap och sin egen insikt blev inte det som var givet riktigt så givet...

- Tig nu mitt barn, sa hon och hon fortsatte

- Tid är och tid får nu i denna sena timme inte spillas.

Sedan bad hon Signe luta sig fram över henne så hon kunde berätta det sista av det första i Signes dåtid och vad som stod skrivet i stjärnorna

om framtid...

Signes ögon fylldes för varje ord,

och för varje ord släcktes gummans.....

Vinden sänkte sitt huvud och tystade träden

djur och väsen av skog höll andan med tårade ögon

Signe lyfte sitt ansikte mot himlen,

hon hade tagit farväl med att fyllas av sin historia...

Hon reste sig upp öppnade sina ögon,

dom ögon som för någon timme sedan alltid varit

Havsblå, var nu färgade av kärrets djupa mörker

och fyllda med glödande törst som till varje pris skulle glöda

tills törsten var dränkt....

målmedvetet gav hon tecken till korpen och bjöd honom till sin axel och med på resan.......

Hennes blick hade skingrat molnen och talat till lärda av skog om vad som komma skall....Dom lovade att finnas där den dag hon kallade,

hon nickade som tack...¨

Hon var nu bland vänner men snart skulle hon lämna allt hon någonsin trott på för att söka sig hel i ondskans land......

Hennes följeslagare hade spanat och gav nu tecken, Signe skyndade sig krypande fram i genom ormbunkar och buskage....väl framme vid kanten av hennes värld såg hon nyfiket fram...

hon frös av sin syn förlamat till

is av skräck och hat.........

I hennes inre hörde hon rösten från gumman:

"- Ur mossa och rot skall du åter bära ditt framtida liv"