Trött, passerade han henne i hallen. Blicken halvt sluten, kvar i sovrummet. Hon flyttar sig, knappt märkbart så att de inte ska behöva nudda varandra. 

- Fan va jag är trött, han mummlar med ryggen vänd emot henne. Hon svarar inte, likt frätande syra rinner hennes tankar ur bakhuvudet, ner längs ryggrad. Du är trött, jag har varit uppe i timmar.

Istället ber hon om skjuts, han nickar och ber i gengäld om väckning tio minuter innan de ska åka och med en ton som saknar klang svarar hon honom med ett kort "ja".

- Jag är så trött, säger han igen samtidigt som han försvinner ner under täcket. Jag är så tom.

Något går sönder, brister och hjärtat lossnar från sin plats i bröstkorgen och landar vid fötter. Matt, så matt. Tankar likt bly omfamnar inifrån och hon tvingas känna dess tunga nävar greppa tag i skinnets baksida och dra det av hennes axlar. Var tog vi vägen?

Ensamheten springer ur henne, och längtan går efter - mot sovrummet.

Hon glider varsamt ner bredvid honom, känner hans rygg emot sitt bröst. Hans doft, en värme att fylla lungor med när nästipp läggs i den grop som bildas där skulderblad möts. Osäkert letar sig hennes fingertoppar, vibrerandes från arm till hårfäste. Smeker det hon inte rört på så länge, på riktigt. Hon hör sig själv sucka.

Jag är också tom viskar hon tyst, som om sanningen glömt hur ord bildas så tom.



Jag kysser honom där, där jag vill stanna för evigt och lämnar försiktigt sängen.
- Gå inte.
- Jag måste packa det sista.