och dom släpper sitt fäste med lättnad

löven

lägger sig välkomnande

röd matta

*

när du nått dithän där stigarna delas
som om mittenmarken vill höja sig framför
växa sig egen verklighet av sista stegets tvekan

över dig

du tvekar för ett ögonblick

över valet

över din längtan och över din framförsyn
gapar mittenmarken som en välkomnande entré
grön och skön utan grus och utan vassa stenar

så lyfter du din ena fot
och valets vassa tunga rullar ut som en röd matta
för dig att enkelt kliva upp på

slickar slugt och hungrigt dina pärlors panna
tröstar dig med omsorg och

så ner på knä den dig leker
smeker dig ren från dina sinnens förtvivlan
som äter dina våndor med vällust

vägen vägen vägen
välja dit eller dit

välja hit
stå kvar eller vända på klackens fläck

förtvinar dina dästa dogmer ner i mossen
som om mitten vore möjligt

när du nått dithän där stigarna delas
när du fått ditt järn att glödande fördela

valens möjligheter

tvekar du för ett ögonblick

och till vänster gröna granar sköna
och till höger öppna fält med höstens frön

där bark håller om och stammar tala kvällsord
om nästa morgonsols daggnister
kommer alltid nytt att skapas

där mark håller form och famnar alla skällsord
från förra dagens slagg och brister
kommer alltid nytt att skapas

tvekar du för ett ögonblick

i längtan

efter mellanmarken

som ett täcke stoppat med nykardad vadd
lägger sig omkring
värmer

som om bark
om stammen från kylande markers tomhet
blir stammens ark för knivristade hjärtan
om ringar som aldrig bytts

som om mark med blommor kunde läka

längtans rock
en blues bland blad och backar

(och låt tungan glida in igen
snälla, låt den glida in igen

för valen
talar samma språk)

för ingen skövlar längre dina marker
inga förövare når din utpost

så länge du inte tar steget
till mittens rike

mittenmarken

*