En sorlig marsch via statliga grannar vid

det lilla Lillatorgets utkant.

Ett stopp på kranka ben med luft tramparfötter där vid grannskapet

för att ladda om med lösning och bedövning

på sorg och smärta.

En väg kantad av sång och tårar

skratt och skrik,

tappad ballans

och stöttning av densamma.

Famlande ramlande vägen fram och ner

mot bänkarna där vid stadens å.

Vid  förmiddags sol blir

Hon och Han ett livstecken

av sorten ogräs,

men dock ett livstecken

för högt satta näsors fnysningar.

För sig själva är

dom grödan av klimatförändring

där några lämnar

och somlig kliver till,

något åskådarna missar

innanför sina

cementerade känsloväggar

årets alla övriga

ilsket bitande timmar....