om jag reser till moskva
jag står och bakom mig väger stadens skugga mot mitt skinn
rispar upp gropar lossar skinnet som pappret mot
tegelhusen nära hamnpartiet


kölden stötar i kroppen
träffar hjärtat träffar lungpåsarna
missar sedan det fuktiga ögonklotet
synen gör att jag slickar bönen ren


det är inga längre stycken
jag är ett stycke
jag väger mot min egen köttkant


sväljer bönen
tänder upp blicken väntar sömnlöst i dagar


jag befinner mig i drömlösa tillstånd
det river på hjärtat och bönen pressas in genom luckan i nacken