Min älskling, är som ett tomte bloss, skriver Cornelis, sjunger med faktist, lättantändlig, men min älskade var mer, kort uppblossande…. Blosset ryker snabbt, lyste upp det mörka, en tid, en kort tid, en minut av mitt liv, känns de som nu. Ekholmsvägen vi möttes, på Ekholmsvägen, och där såg jag mitt livs kärlek första gången, trodde jag. Där såg jag henne trippa fram på sina höga klackar och i en minut, så ägde jag lyckan. Den dagen, den dagen och några till, njöt av hennes lustiga brytning, den var inte jobbig, mer… besvikelse över hur man kan spela så bra, spela förälskad, säga det så lätt, som om det inget betyder eller svika sej själv, för att det finns yttre som trycker på.

Man kan höra dom prata:
-jag träffade en svenne
-EN SVENNE?
-Ja jag gjorde de
-Men INTE EN SVENNE fan
-varför
-Du kan inte med en svenne fatta du fan

Rasismen frodas troligen mer bland de som säger sej vara utsatta för det. De som påstår att de blir behandlade på annat sätt. Men så ser man sanningen i eldskrift ibland, man är bland de som kallar en svenne eller med nåt efternamn som inte är vackert, och helst ”fan” efteråt som med ett kort a och `fullbordar invandrar snacket….

Så tomteblosset brann ut, brann upp, brann ner, eller vad man nu gjorde innan, det hela försvann, som ett, tomtebloss i luften, som ett tomtebloss lätt antändlig. Och såvitt jag vet så sitter hon ännu där och lockar som en slags ”svarta änkan” sorgsna själar som söker kärlek där man tror man ska finna den. Talar om den svarar på orden, innan hon drämmer sin manshatande ordhammare över och säger, ”jag har inte tid”…. Ja eller nåt, liknande….