jag är ensam, jag är ensam, jag är ensam, jag är ensam, jag är ensam, jag är ensam, jag är ensam, jag är ensam, jag är ensam, jag är ensam, jag är ensam, jag är ensam, jag är ensam.

Shit vad tråkigt. Ingen poesi, så långt ögat kan nå. För når gör man om man sträcker sig - sägs det. Legat på sträckbänken så länge, ändå tar jag slut vid fotknölarna.


jagärensamjagärensamjagärensamjagärensamjagärensamjagärensamjagärensamjagärensamjagärensamjagärensamjagärensamjagärensamjagärensamjagärensamjagärensamjagärensamjagärensam.

En åskvid la sig i mitt öra och jag blåste i trumpeten den dagen jag såg dig, fick ditt namn att leksamt skriva bakom mitt. Och jag skrev det om och om igen, som om döden aldrig skulle skilja oss åt men pappret räckte inte till.

Ensam, ensam, ensam, ensam, ensam, ensam, ensam, ensam, ensam, ensak att vara aktsam en annan att vara ensam.

Dikt ut och dikt in. De är alla om dig, om mig, om oss, om något som fanns, varit, brann, älskades naket och hett, så hårt att jag rodnade en andra gång av blotta minnet. Något som aldrig fick chansen att bli. Kort och jag kan det utantill, skriver det längs med benen, tills det når hjärtat.

Jag är, jag är, jag är, jag är, jag är, jag är, jag är, jag är, jag är, jag är, jag är, jag är *fingret irrar kring* jag är, jag är, jag är, jag är, jag är, jag är, jag är så ensam att jag inte hittar bröstkorgens mitt.

Herre gud, hör hur jag låter – hör hur det barn du håller kärt håller på att bokstaveras sönder under sina egna fingertoppar. Bildar bokstavskombination, ADHD av vanvett, pussar och svett. Hör du henne, gör du det? För det gör inte han. Ha, jag ska skriva om en henne i stället. Kurvig kropp och bröst att bada i. Varför inte?
Hon ska kyssa mig över skuldra och höft, smeka mina vader och… vad? Ja, fotknölar. Med vackra läppar istället för en elaktandad såg rand.

Jag…

Nej, vill inte skriva om en kvinna. Vill skriva om en man, värd att älska.



Borde slita mitt hår, slita mig galen? Ja... för jag skriver om precis samma ord, som jag gråtmilt skrev igår.