De växer rosa blommor utanför ett fönster och jag sitter på tredje våningen. De passar inte alls in, alldeles för vackra. Fastkilade emellan ogärs och björkris. Slåss för sin plats, vill namnge vartenda blad. Fina namn - som Cornelia, Isabelle och Nova. Som om hösten, inte skulle nå dem då. Bädda in dem i en säkerhet, i Moder Naturs bördiga barm. Som ett halsband, ett sådant av ett ”one of a kind” format.

Kan jag sitta på insidan och bara titta ut. Hade vi, jag och de rosa blommorna varit ett fotografi hade det varit stilrent, skulle vilja säga svartvitt – men de är alldeles för granna. Jag, sittandes på en karm av tjockt gammalt trä, benen tätt mot kroppen. Huvudet, med tankar långt borta, mot avklädda knän. Kanske i en varmt stickad kofta, i en alldeles för stor storlek. Ja, det passar. Där skulle jag sitta.

Kanske jag skulle öppna fönstret, känna den kyliga luften leta sig in mellan mina lår och jag skulle dra dem än närmare. Kanske, att jag skulle släppa taget om dagen – lite som att släppa snöret, till den där heliumballongen, röd såklart. Så som vi gjorde som barn, och se på medan den sakta steg, mot skyn. Och kanske, med fönstret på glänt att det då skulle finnas plats att släppa in, det där livet – som alla så älskvärt pratar om. Ja kanske.


Det växer rosa blommor utanför mitt fönster och de är så otroliga vackra. Ända hit, till tredje våningen. Det var väl egentligen det, det var allt, jag hade att säga.