Allmaktens natt drog sitt svärd och fick träden att böja sig för den bitande kylan. Nakna och kluvna stod träden under månskenets starka ljus. I den svarta slöjan fanns ögon, upplysta av fruktan. En spöklik dimma av mystik lade sig över hela kyrkogården som en mantel. Grästuvorna som omringade gravarna var fuktiga, som om änkor gråtit dem våta.

Vart han än vände sig fanns spillning av nervösa duvor, och deras kutter var som ett rop på hjälp. Högt uppe i trädkronorna hoade ugglorna instämmande, men nåden hade lämnat dem i mörkret.

Månen satt stödjande på några gråa moln och log över synen, som en snobb som såg ner på de utblottade. Dess sken spred sig över hela platsen, och varje vrå av kyrkogården var upplyst av dess högmod.

För varje steg han tog mot sin destination högg smärtan honom som en dolk i ryggen. Förrådd av dödens kyss kände han hur oceanen av hans sorg var under häftigt monsun regn. Den obarmhärtiga kylan grep tag i hans hopp och blossade upp hans desperation till okända nivåer.

Desto fler steg han tog, desto fler skuggor stirrade honom i ansiktet, han var förföljd av det förflutna.

Från långt avstånd hördes ylandet av en varg och dess läte oroade hans själ.
Hans sakta steg tog honom allt närmare och minnena torterade hans inre.
Slutligen nådde han sin älskade och böjde sig ner, sittandes på knä. Detta var den han kämpat för med hela sin ork och nu hade Dödens Ängel berövat hennes liv. Hans ansikte var gömt i tårar där han satt, klädd i tystnad.

Han såg på graven med den vita marmor stenen, upplyst av månens leende. På silver plattan stod hennes namn skrivet, med en skrift inristad i hans hjärta.
Han bad en innerlig bön, han hade inte glömt och han skulle aldrig glömma!