En larv, illgrön med en hint av skära ränder ålade sig över bröst, fram till navel och grävde en gång, ner i magen. Tuggade och spottade av sådant som lagts där, av de där speciella anledningarna som man enbart känner till, när man är kär. Tuggade och spottade, bet och rev - sönder säckens väggar och värmen sipprade sakta ut, bytte plats med kylan som slog rot i varenda beståndsdel. Larven åt och åt, sig större och större, Jaget tvingades retirera till mörkretsvrår, så mörka att Jaget trodde – det försvunnit.

En dag, blev larven mätt, orkade inte mer. La sig då ner, för att vila och började med ens att väva sig en puppa utav lever och njurar. Inbäddad i kroppens vitala delar, låg den sedan där – med svarta slangar om lungor som flämtande fick lov att kämpa – för att andas.

Dag blev till natt, natt blev till veckor som en annan dag blev till månader och kroppen som på bara knän kröp fram för att inte stanna, kunde inget annat än att falla. Föll, stupa ner i ett bottenlöst svalg och larven väcktes ur sin slummer av kött och blod. Gav ifrån sig ett läte, lite som fågelkvitter.

En larv, en gång illgrön med en hint utav skära ränder sträckte på sig, och ur ett energitömt hölje stack så, två vingar ut. Rosaskimrande och klara, viskade åt Jaget ”Det är ingen fara”
Tändes, med ens ett ljus, som sken så starkt att ur naveln ett glitter började spira och alla de där organen, lämnades åter, tillbaka. Fick färg, inte längre blåa.





Stryker handen, varsamt över magen – där inne flyger det nu en fjäril, den flyttade in, precis här om dagen.