De bästa vännerna
är de som gör sig påminda ännu efter döden.
Det kan synas som ett cyniskt och sarkastiskt konstaterande
att de bästa vännerna är vänner som är döda,
men det verkar faktiskt vara sanningen.
Skall man då skräda sanningen för att den är obehaglig?
Aldrig. Tvärtom, den måste föras fram
och desto mer ju mera obehaglig den är.

De följer med mig ännu, mina bästa vänner,
min far i sin totala måttlighet i allt,
min barndomsvän, ett ideal av grannhet och av godhet
som gick under i en cancer som missköttes av hans läkare,
min broder invaliden, överkörd som barn,
som blev den främsta levnadskonstnären av alla,
och min ryske vän, den störste humoristen,
alltid lika rolig och uppfriskande i överlägsen sundhet,
som gick under som Vysotskij genom självförbrukning.
Fastän de är borta är de mera levande
än nog de flesta människor jag känner,
som om det att de gick bort för tidigt
beseglade och etablerade en vänskap
mer definitiv än evigheten.