Resan I september för några år sedan gjorde jag en resa som förändrade mig. Var ute och surfade på internet och hittade en spännande hemsida "Ofelás". En kille Mats- Matti- och hans fru Mari drev ett ställe uppe i Nikkaloukta i Lapplands vildmarker. Det fanns underbart vackra naturbilder på saiten.Spann av hundar i yrande snö, höstbilder med skimrande dagrar och mängder av söta hästbilder.De ordnade utflykter med islandshästar. Namn som Hjortúr, Fjédur stod under bilderna. Bestämde mig för att ringa mobilnumret som stod under kontakt längst ned på sidan. Matti svarade från hästryggen, jovialisk med en vital och stark röst. Jag frågade om de olika utflyktsmålen om frågade om min vikt... hästarna tog max nittio kilo för ryggarnas skull. Jag vägde åttiosju och var fyrtionio... "Haha, skrattade Matti "Lika gammal som jag då, en gubbe på fyrtionio. Jo då vi har en trygg häst som orkar ta dig " Om jag hade ridvana?. Jodå jag hade ridit, men det var ett tag sedan nu. I själva verket var det trettiofem år sedan.Aldrig suttit på en islandshäst. Han hade en grupp redan nästkommande helg. Jag anmälde mig. Regnkläder och gummistövlar att rida i. Gummistövlar?! Ja det var så lerigt, så här års. Det var en tredagarsritt från Nikkaloukta upp till Kebnekajse. Middag och övernattning på hotellet, intill toppen, ingick. Nu började äventyret! Resan tog nitton timmar från Stockholm. Det var inte SJ utan ett företag som hette Veolia som sålde nattågsbiljetten. Vid sjutiden på kvällen avgick tåget till det okända Lappland. Satt en stund i restaurangvagnen och bara upplevde det sköna att göra en resa med mig själv.Se landskapen dra förbi, först städer sen små gårdar och fält med kor och hästar; följa skymningen till kväll och natt.Kände en förtätad vakenhet inför det jag skulle komma att uppleva. Klockan var snart tolv nästa dag när Nikkaloukta närmade sig. Landskapet var nu slätt med enstaka fjällbjörkar. Ridgänget skulle ses på en restaurang i närheten. Luften var hög och en aning kylig.Runt om låg berg likt stora, slött vilande kaskelottvalar, i svart och vitt. Då det var i början av hösten och röda toner följde i de gula och gröna i mjuk harmoni.Längre bort skymtade de norska fjällen i majestätisk storslagenhet. Med min ryggsäck i handen, hittade jag så gruppen som stod samlade med ridhjälpmar och stövlar. Kände igen Matti, han lyste på något sätt, som den naturmänniska han var. Förmodligen same, men vanligt klädd i jeans och sporttröja. Med fårat,öppet ansikte hälsade han mig välkommen. Vi tog rengryta med lingonsylt.Det smakade härligt. Där vid bordet presenterade vi oss närmare. Det var en kvinna till,förutom jag,som reste utan sällskap. Hillevi var pensionerad flygvärdinna från SAS, och talade svenska, med en diktion man sällan hör. Hon berättade att hon var bosatt i Tyskland, men brukade komma till Lapplandminst en gång om året för att bo i sin fars fiskestuga, som hon ärvt. Det var ett par där som vunnit svenskt mästerskap i countrytridning.De var nygifta i fyrtoårsåldern, trevliga. De hade gård med egna hästar i Gnesta.Inger och Lasse.Klart vältränade. Visste inte ens att det fanns en gren som hette så, countryridning med annan sadel. Nu hade jag nog tagit mig vatten över huvudet, bäst att ligga lågt... Jag berättade att jag var undersköterska på en intensivvårdsavdelning i Stockholm och det var ett tag sedan jag red, men bara jag fick en snäll,lugn häst skulle det nog gå bra... Det var ett par till.Peter och Grethe från Tyskland. De hade rest ridit en del över hela världen. Han var professionell fotograf med en imponerande kamera. Grethe var en slank kvinna med varma pigga ögon.Hon hade ett trevligt förekommande sätt som fick oss andra att slappna av. När lunchen var färdig var det dags att åka till gården och få en säng och sedan en kort ridtur. Den var stor och med flera hus och gav intryck av att det gick bra för dem. Inne i en av stugorna väntade Marie.Hon såg ut att vara i trettioårsåldern; söt på ett naturligt jordnära sätt.Håret i en svans och förklä´ovanpå kläderna. På väggen hängde plancher från det berömda Ishotellet med henne ridandes på islandshäst i förgrunden. Hon delade ut sänglinne,handduk och sängplats och informerade om badrumsreglerna.Turkost kakel från sextiotalet, men rent och prydligt. Jag fick ett eget rum och en säng med bäddar på varandra i furu. Lakanen var brokiga, färgglada, liksom handdukarna. Här var det utan enkelt och totalt smaklöst på ett charmigt vis.Det var nog inte så viktigt, helt enkelt. En gardin, var en gardin och en handduk en handduk ..rent och städat. I köket hängde en kappa i randigt gul, som verkade ärvd från fyrtotalet och alla stolarna av olika modell.Inte stylat på stockholmsvis, tänkte jag. När det ekonomiska var avklarat var det dags att möta våra hästar. Jag fick en äldre valack, Hjurtúr som var garanterat lugn och snäll. Att han sedan var rysligt svår att tygla och hålla tillbaka fick jag veta senare på hästryggen... De stod där i hagen och såg ut som de fria hästar de var. Vi fick en grimma och så skulle vi ta hästens sadeln och, placera vid lämpligt träd, hämta hästen och sitta upp... Hämta hästen i hagen.. Själv?! Den skulle säkert bara springa iväg från mig. Hur skulle det här gå? Och hur såg hästen ut?De var ju så lika varandra, ljusbeiga med tjock päls och mumsandes gräs i allsköns ro, där i hagen. Om jag väntade och såg hur de andra gjorde, så skulle det nog lösa sig. Det verkade inte vara något problem för de andra. De bara la grimman över nosen,tog hästen och ledde ut den ur hagen vänster sida om bogen. Alla hade redan satt sig upp när jag villrådigt. fortfarande undrade vilken av de som var kvar var Hjurtúr... Det var bara att bita huvudet av skammen och be Matti om hjälp. Inte bara att hitta hästen och sätta på sadeln utan jag fick be om hjälp att sitta upp också. Har väl aldrig känt mig så baktung som denna stund. Tillslut var då cirkusen över och jag satt på den lilla starka hästen och höll i tömmarna. Nu gällde det att inte ramla av och ytterligare göra bort sig. Landskapet var hänförande, solen höll på att gå ned och under mig kände jag hästens pinnande gång. Långt borta kunde man se de blånande norska bergen. Löven var som överexponerade bilder i rött där de låg på marken.Ljuset var annorlunda mycket klarare här uppe. Slyn träffade mot höfterna i vispande lätta drag när vi red i skogen.Det doftade fuktig jord och mossa. Längst fram förde Matti den lilla truppen med säkerheten hos den som känner terängen och sin häst väl. Han satt där trygg och rakryggad i svart regncape och regnstövlar och liksom gled fram i landskapet.Det duggade lätt och var lerigt. Jag höll mig sist, så ingen häst skulle nosa mig bakifrån och min brist på ryttarvana skulle bli alltför uppenbar. Vi satt av efter någon timme för att hästarn ska få vila och vi få oss något till livs. Svamparna var stora som tefat och Matti berättade att de bara dög som mat till renarna.Inte dugligt som människoföda.Han informerade om oss att det var viktigt att hålla undan för renarna och inte störa dem i onödan. Alldeles innan kaffeuppehållet hade vi passerat en hjord i dalen. Ett hundratal renar som följde en alldeles vit ren,en herd. De flyttade sig som ett fiskstim, likt en musikalisk flockrörelse. En ren ökade farten och de andra följde på i ett enda svepande crescendo, som lika snabbt upphörde.Förunderligt att se! Matti sa till oss att binda fast hästarna ordentligt och ge dem vatten medan han placerade ved i en liten flätad fyrkant rakt på mossan. Det var så man gjorde på samevis.När brasan fått fyr,kom den sotade hurran på,alldeles svart var den och bucklig. Snart spred sig doften av kokkaffe. Det torkade renköttet och tunnbrödet till smakade underbart!. Leran gjorde det tungt för hästarna och vi fick skjuta upp Kebne-turen tills nästkommande dag. Mattis brydde sig om om hästarna på ett fullständigt osentimentalt vis, vilket imponerade på mig. Alltid hästarnas först! När det var för lerigt fick vi gå av och leda hästarna över vattendrag.Jag förstod varför Matti föreslagit gummistövlar och inte ridjodpurs. Matti ändrade på ordningen så att jag kom att rida direkt bakom honom. Det kändes tryggt och där i hans fotspår hände något med mig. Jag upplevde en atmosfär kring denne man av att vara ett med naturen. Om jag bara var inom sfären, var jag trygg.Så kändes det. Min egen ängslan att inte passa in och allmänna krampaktighet i livet stod i bjärt kontrast till all denna tillit.Så självklar på något sätt. Jag bara ville insupa så mycket av detta ögonblick som bara var möjligt och bevara för resten av mitt liv! Hästarna släpptes tillbaka i hagen och detta klarade till och med jag. Benen var underligt formade efter hästryggen och det värkte i hela kroppen. I huset serverade rengryta med potatis och kaffe. Mattis far satt mitt emot mig. Det syntes att han var same med de sneda ögonen, höga kindkotorna omed de väderbitna ansiktsdragen. Mest lade jag märket till hans humor, frustande torr.Han skrattade till då och då i något intern skämt jag inte begrep. En del av uttrycken var samiska, andra svenska. Grethe och Peter satt vi sidan om. De hade tagit fina bilder som han skulle lägga ut på sin hemsida och vi alla kunde ta del av. Somnade fylld av intryck och öm i hela kroppen. Hjurtúr var en snäll liten häst, men han ville hela tiden ta täten då han var äldst i går´n. framDet kändes i mina underarmar och fingrar. Sista biten hem hade hästarna fått trava och jag studsade fram hårt på sittbenen,trots min tyngd helt okunning om den betydligt mer bekväma tölten. Hur skulle jag klara Kebnekajseritten?! Tänkte att om jag försöker inta samma inställning som Matti, en slags självklar tillit, så kanske jag klarar det... Nästa dag gick det lättare att hämta in hästen , men fortfarande fick jag be om lyfthjälp av Matti, som kommenterade det hela med någon lustighet jag valt att förtränga och glömma.. Vi red samma sträcka som dagen innan. Långt där framme låg en lång dal och Matti pekade ut var Kebne låg. En topp långt, långt där framme. Tänk om min häst började skena... Mina armar var inte starka nog om han ville ta ledningen. Is i magen. Så kom vi ut på frilandet och hästarn travade fortare och fortare och började Ve o fasa! Gallopera!. Hjurtúr ökade farten, ville komma i täten. Här gällde det bara att sitta kvar i sadeln och hoppas på det bästa... Något av det vackraste jag någonsin upplevt hände mitt där när jag var som mest vettskrämd. Känslan ändrade form;jag släppte taget om rädslan och bara red med.Himlen var klarblå,luften lätt kylig och de norska fjällen ramade in den fantastiska naturen. Jag kände mig friare och modigare än jag någonsin gjort!Fri från min egen tankes begränsning! Tog ett kraftigt tag i mannen och kortade in tyglarna och satte mig upp i fältsits.Litade till ögonblicket. Kebne närmade sig och vi längtade efter mat. Kände mig som en hjälte, en självklar vildmarksmänniska, med ny pondus i stegen. Hade jag klarat detta, så kunde jag möta vad som helst! Mattis häst behöll ledningen, men strax bakom gallopperade min. Hästarna tyckte det var roligt att släppa loss! Framme fick vi göra en hage och hämta hö och vatten .Det tog nära nog en timma, men djuren gick först.Smakade dock på det friska kalla fjällbacksvattnet,befriande, gudomligt!.Lappland var verkligen något att uppleva! Dödströtta och ledbrutna serverades vi tillslut en trerätters middag.Vi drack öl till och det var gott,gott. På grund av is på toppen, så det gick inte att bestiga denna helg. Inte gjorde det mig något, jag var nöjd med min strapats. I mitt rus av all denna skönhet och att jag faktiskt klarat det utan att falla av kände jag mig stolt över mig själv. Dessa erferenheter ville jag ta med mig vidare i livet, att jag klarade av det, genom att jag hade tillit till mig själv.