*

När ska nästa boks pärmar slå igen av att bokens värme träffat strupen, och händer krampaktigt reagerar på instinkt; en obevakad övergång mellan verklighet och icke. Inga toner i världen kan skingra den stundens stämbands vibrationer

När ska nästa boks bål brinna.

När ska nästa snara försvinna för att en hals är skuren i vårsol.

Raspig repig och rivig.

När ska nästa boks bål brinna.

Säg mig det.

- Du skapade inga moln på min himmel. Ej heller några stjärnor

(jag saknar ett golv

en hängd docka

och den värsta midsommarmiddagen i mannaminne

bara för att en påse potatis i din hand dinglade till,

när du glatt konstaterade att

Nu har vi potatis!

- Du skapade bara tolv tiljor till

för mig att hänga i.

Glömde lossa mig från

undersidan av ditt bord

ord äger inga värden

om inga värden varit

lika. Lika inför bägge.

när ska jag lära mig

att vägra lyssna på

dina suckar, dear

genom luften och

genom markens skalv

(och nej, jag förstod inte vitsen
med att missa det tåget

två gånger

när rälsen ändå som vanligt
kröker sig så fort det blir vår

jag glömde ta löken
i klämman - kan vi
gör om det)

att vägra kyssa solens kurva

över ett golv fyllt av vinyler

dina duckandens sorgeträsk

adjö - för en darrande sekund

när ska jag lära mig

sluta förlåta sorgen

sina filtars monster

när rädslan är det

som sorgen

behöver

*