Tidigt i mitt liv insåg jag att det bara fanns en viss utmätt tid som jag hade på mig för att rensa upp i min gamla karma från tidigare liv. När jag hoppade i sängarna, spelade brännboll och lekte,så tänkte jag ofta på det. Jag var fullständigt övertygad om min själs odödlighet och brukade lillgammalt säga som nioåring att "jag inte var rädd för att dö"... De vuxna tittade undrande på detta konstiga, andliga barn. Det var inte nog med det utan jag kunde identifiera spöken med, vilket senare gjorde mig känd som spökutdrivare och helbrägdagörare. Detta gjorde att mina föräldrar fick förklara för grannarna att jag visst inte led av scizofreni. Så det naturliga valet för mig var att söka mig till ett kloster för att förbereda mig för att bli nunna. Det var bara ett problem, när jag gick och läste och det var att katolska dominikannunnor tror inte på tidigare liv, det ingår inte i katoliscismen. Min idé var att tjäna mänskligheten nere i Calcutta hos Moder Teresa. Jag träffade henne och hon gjorde ett mycket starkt intryck, men det blev inte Calcutta på grund av detta med tron. Där på klostret blev jag verkligen prövad av mörkrets makter och vid flera till fällen låg jag i mörkret ochtänkte på Teresa av Avila, ett helgon,till tröst, lade fingrarna mot varandra i ett kors och de mörka krafterna upphörde att existera i rummet, när jag bad till Gud om beskydd. Det var bara en sak, någonstans inom mig ville jag studera vad de förlorade själarna, de fallna änglarna resa. För att få reda på detta var jag tvungen att flytta från klostret och ge mig ut i Livet. Jag sökte upp ett riktigt syndfullt ställe, Sheraton Hotell. Klädde mig i en lånad vit fuskpälsjacka kort kjol och höga stövlar och fick jobb som servitris, utan utbildning. Några dagar tidigare hade jag varit där iklädd kilt, lågskor och knästrumpor och det gick inte hem,fick inget jobbNågra skolflickor med överklassbakgrund var inte önskvärda.! I den nya munderingen kunde jag ikläda mig min roll på studiebesök i LHS (Livets Hårda Skola) och ta del av människornas andliga förfall. Min chef, en tysk Rainer, hade inget till över för överkänsliga småflickor från trygg bakgrund, så jag fick förställa mig. Klädd i mina blå jeans  smög jag ut på toaletten och grät en tjugo minuter i taget, var och varannan dag. Chefen tyckte jag tog väldigt lång tid på mig och klagade, men jag fick inte visa mig svag, då kunde jag ju mista jobbet. Mitt tidigare jobb, som städerska på NK, gick ut på att göra studiebesök hos underklassen. Man började fem på morgonen och städade tills klockan nio. Halv tio kom sedan resten av personalen och då skulle sopborstarna vara undanstädade. Jag minns den andra städerskan. Mager och sliten tog hon med sin medhavda matsäck till sjufikat. Vilket hemskt liv hon representerade! Ingen självlkänsla alls, undfallande som om hon fått mycket stryk i sina dar. En duktig städerska var hon och ytterst ödmjuk.