Under höstens skuggor
som alla dessa försiktiga steg ut ur regnet
belyste

denna grogrund
som ändlösa vik

och hur hans vadande blick 
gick ett grindfäste tillmötes

men, det är ändock märkligt
hur hydrans vaggande huvud

tycktes känna
 dessa, de allra minsta av
   och högst villkorslösa, vibrationer 

hur den gjorde sig redo
för ännu en dans

i känslogettot

tidlöst tedde sig ändå himlavalvet
över stjärnornas långa fall

och när stenmuren köpte hans suck
ja, då behöver den inte pruta

de säger, att det var då 
gråterskorna
stod där, intill 

ivrigt bläddrande
bland sina medhavda leenden

att de lutade sig lojt tillbaka

och de talar ännu om
hur lätt

de lämnade skratten därhän