Att skriva är kanske bättre än att bara grubbla även om grubblandet ibland avsätter spår som kan leda någonstans. Precis som det där med att avsätta spår skulle vara vad livet går ut på, det tror jag egentligen inte, men på något sätt har jag en skräck för att livet skulle pågå i något slags tom rymd och mörker och detta som jag skriver nu kommer kanske inte att läsas av någon men är i alla fall kanske bättre än att bara grubbla. Här skulle jag nu kunna göra en sorts loop i det jag skriver så att den som läser det riskerar att bli indragen i en sorts cirkel men jag avstår från det så var lugn för att det jag skriver nu kommer att fortsätta.
Det är inget som hindrar att jag tar ny sats och börjar på en berättelse som har en ny utgångspunkt, i själva verket är jag nog påverkad av José Saramago för jag läser då och då i hans bok som heter Berättelsen om Lissabons belägring, vilken har en särskild innebörd för mig just nu eftersom jag för för en månad sedan kom hem från Portugal efter att ha passerat Lissabon och tillsammans med min hustru promenerat omkring på dess gator. Det är roligt att läsa om de platser som beskrivs i boken och veta att jag befunnit mig i samma stad, fast jag naturligtvis inte har kunnat studera den i detalj, vi nöjde oss med att promenera omkring i stadens centrala delar, men därifrån ser man upp emot borgen där berättelsen om belägringen är förlagd.
Vad jag tycker särskilt mycket om i Saramagos bok är att den består av flera berättelser som är invävda i varandra. Själva historien om belägringen bygger i någon mån på historiska fakta men är mest påhittad, och att huvudpersonen i boken skriver på den är en följd av att han som korrekturläsare arbetat med en bok som också var en beskrivning av belägringen. Jag har annars litet svårt för böcker som blandar ihop olika miljöer särskilt om författaren inte är tydlig med att ange vilken av dem som gäller just där man är och när jag blir osäker om detta utspelar sig i något som skall föreställa nutid eller är minnesbilder ur något som skall föreställa dåtid så slutar jag ofta att läsa även om jag inser att blandningen av miljöer och tider kan leda till något intressant. Här är det bara bra att berättelserna blandas, särskilt som hela boken är skriven i en stil som flödar på, på baksidan citeras en recensent som anser att boken liknar ett brev från en kär vän och det tycker jag stämmer väldigt bra, och det är kanske därför som jag nu sitter och skriver denna text som också på sätt och vis är ett brev fast jag inte tänker mig någon särskild mottagare.
Över huvud taget har min inställning till skrivande ändrats på de sista åren sedan jag började lägga ut mina texter på nätet där jag får veta att de faktiskt läses och att jag även får kommentarer som visar att andra reagerar på det jag skriver, ofta på ett sätt som väcker nya tankar och ger nya impulser. Det är på sätt och vis som att gå en skrivarkurs fast det inte finns någon lärare som delar ut uppgifter, fördelen med att gå en kurs i stället för att bara hålla på och påta själv är, tycker jag, just det där att man får uppgifter att göra saker som man annars inte skulle ha kommit på eller dragit sig för att göra eftersom det innebär ett visst motstånd att ta itu med saker som man inte behärskar eller vet så värst mycket om.
Här och där när jag skriver nu gör jag små pauser, och då kan det hända att min blickar faller på något av det som jag skriver, och jag upptäcker ord som har fått för många bokstäver eller fel bokstäver, men jag vet att om jag skulle börja rätta i min text så skulle det här flödet som jag nu befinner mig i stanna av och det var just det jag tänkte när jag satte mig att skriva att jag skulle se vad som hände om jag bara lät det flöda på.
Flödigt har jag nog skrivit även andra gången när jag har haft för avsäkt att lägga ut texten om något som jag känner till eller tycker jag borde få säga, men den här gången har jag bestämt mig för att inte ha någon direkt riktning på det jag skriver, och det är det som jag tycker är kanske det mest roliga med Saramagos bok att han tillåter sig att sväva ut i diverse associationer som ofta inte har att göra med det ämne han började nysta i. Jag kan också berätta att jag under det senaste året läst om H C Andersens sagor och förutom att jag läst en hel del sagor som jag inte minns att jag läste som barn, jag trodde faktiskt att jag läst och i stora drag kommit ihåg allihop vilket visar sig vara fel men vad jag ville säga var att jag tycker om Andersens sätt att då och då infoga kommentarer som riktar sig direkt till läsaren och är en reflektion som inte har med själva berättelsen att göra, det är ett stildrag som jag gärna skulle vilja tillägna mig och som jag kanske mer eller mindre använder mig av just nu.
Alllt det jag skriver nu skulle inte ha kommit till om jag kunnat fortsätta med det som jag hade planerat att göra just nu nämligen att sova, klockan är 4.30 och jag har varit vaken en stund. Det som händer varje natt är att jag måste gå upp och kissa, men i vanliga fall somnar jag om efter att ha gjort det, på det hela taget har jag bra nattsömn. Om jag inte somnar om har jag ett trick som jag använder mig av ibland nämligen att äta lite fil och müsli fast då känner jag att jag bör borsta tänderna innan jag lägger mig att sova igen och då uppstår en konflikt om jag skall göra det och ta risken att jag vaknar till ännu mer eller fortsätta att sova fast jag vet att det inte är bra för mina tänder att sova med tänderna oborstade.
Nu är det intressant att se om den här berättelsen upphör, det finns ju ingenting som tvingar mig att fortsätta skriva annat än min egen känsla av att jag inte vill att tiden skall försvinna i ett svart hål när jag nu inte ägnar mig åt den nyttiga och nödvändiga sysselseätttningen med att sova, där kände jag att ett ord blev lite konstigt och jag skall kanske låta bli att rätta det bara för att visa vad jag menar med att bara skriva på och inte titta för mycket i backspegeln.
Nu börjar det faktiskt uppstå små pauser i mitt skrivande, jag börjar få svårt att hålla den här berättelsen vid liv, jag börjar med andra ord så smått att tvivla på meningen med att skriva vidare, och där är det kanske inte heller någon mening att läsa den och du som började att läsa har kanske redan tröttnat, i så fall får du inte läsa det jag skriver nu.
Här var det en paus på flera sekunder, den längsta hittills och du märker nog också att jag inte skriver lika flödigt som när jag började. Kanske är det dags att sluta här, jag känner att jag riskerar att börja upprepa sådant som jag redan skrivit vilket i och för sig inte skulle vara fel, jag tror att man som läsare upplever en bättre struktur i en text som då och då återvänder till samma ämne än en som hela tiden växlar. Om jag skall återgå till Saramagos bok så känner jag ofta att trådarna är utdragna på ett sådant sätt att om de inte kom tillbaka till något slags utgångspunkt så skulle man tröttna på att läsa, precis som jag nog skulle tröttna på att skriva om jag inte kände att jag befann mig någonstans där det är möjligt att följa mina förehavanden. Då och då medan jag skriver det här känner jag att mina tankar vandrar iväg och att jag skulle kunna beskriva vad jag gjort idag som är att gräva upp en plätt i trädgården som är avsedd att bli potatisland nästa år, tidigare år har jag haft ett litet potatisland där och även på andra ställen för jag har hört att man inte ska odla potatis på samma ställe år efter år, om det är för att det kan komma sjukdomar på potatisen eller vad den nu är. I alla fall bereder det mig ett visst nöje att gräva, och jag tar det förstås ganska lugnt men är ändå litet förvånad över att jag kan hålla på utan att jag får träningsvärk fast det vet jag ju inte. Jag undrar om det inte är dags att sluta den här texten, för det där med att gräva i jorden och hoppas på att det så småningom skall resultera i potatis, nyupptagen potatis med salt och smör hör till det godaste jag vet. Nu skall jag försöka sova igen, jag kanske avslutar med att tala om hur det gick om jag kunde sova eller om det blev några sömnlösa timmar i sängen. Jag har hört av dom som forskar på sömn att människor som har svårt att sova i allmänhet sover mycket mera än de tror, och att en natt då man tycker att man inte sovit alls så har man i alla fall sovit flera timmar fast man själv inte märkt när man somnat och vaknat. Har du läst denna berättelse så här långt så tycker jag du har varit duktig, jag skall själv läsa den och rätta en del fel i den , men inte alla, något skall få stå kvar som rester av det flöde som jag klev in i när jag började skriva.
PS Det gick bra att somna igen.