Blickar mot himlavalvets bleka runor
från denna jord av vaskad kattguld
Medan moderns liv läggs i leriga urnor
medan Mamons bud hålls så huld


Synernas svärta slukar all hopp
i blodet rusar rimfrostens mott
I moderns sköte är tvivlet sått,
av sanningen att 7,62 är livets mått


Aldrig trodde jag att det kunde finnas
förnekat det så som Lucifer förnekar
Med krampande händer för att inte minnas
Ett förbund om att stänga igen mitt hjärta


Från livet är jag nu vänd
ett rofyllt livsmönster igenkänd
Så som Sodom blev lämnad av Job
innesluts jag i min dömda glob


Inte för att jag är världens ovän
eller för att jag inte vet vad jag ska ta mig hän
Utan att jag på grund av dig tappat all mod
Låt oss be om att vi alla förvandlas till saltstod