Hon vaknade plötsligt av ett ljud,var det nån där tänkte hon?
En minut gick och sömnen drog henne tillbaka in i dimman..
Hon vaknade sen men kände en oro gnagde, det hade gjort så
länge..
Hon hade glömt allt som hänt från 1993-2003 och det var
alltså tio år som var helt borta ur hennes liv. Men, tänkte hon att hon
mindes vissa människor såna som hon tyckt om och ja såna som tyckt
om henne. Allt var inte längre svart hon kunde ibland få en del minnesbilder även om dem var få.
Och dessutom trodde hon faktiskt att det t.o.m var Gud själv som påminde henne. Ja det var nog så...

Men varför den gnagande oron, hon minns inte själva händelsen men det var folk som hittat henne sårad och blodig. Dem skickade efter ambulans och hon kom iväg till ett sjukhus långt upp i norr. Det var vackert där,ja uppe i norr inte sjukhuset.

Ja sjukhuset var det väl inga större fel på men dem kan aldrig kallas vackra, även om barmhärtigheten råder, och ska råda där.
Egentligen hade hon ingen aning om att hon varit där, men hon har hört det berättats många gånger,oj vilket tålamod människorna måste ha haft tänkte hon.

Det var den där oron som nu gjorde sig påmind och ångesten som ropade åt henne att Han minsann var i antågande.. Hon skulle inte komma undan vad hon oftast gjorde då vara att knäppa sina händer och be en bön om nåd och frid. Och Gud lät det ske varje gång.
Mycket av det människan varit med om finns lagrat och ofta oförlöst i sinnet,det kan gnaga och skava länge men det är där Herren vill och kan läka och bli fri.Enda kravet är förlåtelsen( så mycket som vi har blivit förlåtna ska vi också förlåta andra)