Det finns kyrkogårdar som är ensliga
gravar fulla av ben som inte ger ett ljud ifrån sig
hjärtat färdas i en tunnel
däri är mörker mörker mörker
som i ett skeppsbrott dör vi i oss själva
som om vi drunknade i våra egna hjärtan
som om vårt liv var ett fall från huden in i själen

Och det finns kroppar
fötter gjorda av kall och kletig lera
döden finns inuti benen
som ett skällande där inga hundar finns
det kommer från klockor någonstans, från gravar någonstans
och det växer i den fuktiga luften som regniga tårar

Ibland ser jag ensamma
kistor under segel
som ger sig av med bleka döda, med kvinnor som har dött hår
med bagare som är vita som änglar
och tankfulla unga flickor gifta med strikta ämbetsmän
hjälmar som seglar uppför de dödas lodräta flod
floden av mörk purpur
som färdas motströms med segel fyllda av dödens ljud
fyllda av dödens ljud som är tystnad

Döden anländer genom allt ljud
liksom en sko utan fot i sig, som en kostym utan en man i sig
kommer och knackar med en ring utan en sten i sig, inget finger i sig
kommer och ropar med ingen mun, med ingen tunga, med ingen strupe
Likafullt kan man höra dess steg
och dess kläder ger ett svagt ljud, som ett träd

Jag är osäker, jag förstår bara litet, jag kan knappt se
men det tycks mig som om dess sång har färgen av fuktiga violer
violer som är hemma i jorden
ty dödens ansikte är grönt
med den genomträngande fukten hos violens löv
och den dystra färgen hos den förbittrade vintern

Men döden går också genom världen klädd som en kvast
som sveper över golvet sökande efter döda kroppar
döden är inuti kvasten
kvasten är dödens tunga som söker efter kroppar
det är dödens nål som söker efter tråd

Döden finns inuti de vikbara sängarna
den tillbringar sitt liv sovande på de slöa madrasserna
i de svarta lakanen, och plötsligt andas den ut
den släpper ut ett sorgesamt ljud som fyller lakanen
och sängarna seglar bort till en hamn
där döden väntar, klädd som en amiral