Mörkret är absolut
kylan sticker genom mina
nylonstumpbyxor
huden knottrar sig
att vara ute är ett måste
målet är inte bestämt

Jag vandrar genom staden
med min mörkt blåa kappa
ser ljuset i fönstren 
en matte med sin hund
ett par vandrande fötter
trehundra meter framåt

På marken ligger en hatt
den är vacker men smutsig
virvlar iväg med vinden
letande efter hjässan
bortkommen i vida världen

Bortåt, framåt, jag