Och jag drog skuggan, än närmre min ömmande kropp. Kände dess tunga armar, vagga mig ner i en bottenlös slummer.


Soffan, den båt jag satt i gnisslande illavarslande. För varje ord som fick vingar, föddes ett nytt hål i skrovet. Jag visste, att min sanning – våra meningar skulle bli min död, ändå kunde jag inte sluta att yttra dem. Årorna, sedan länge borta. Använde dem till att hålla liv i den eld, som värmer två länkande själar, om natten. Den öppna spisen har gapat tom, så länge att jag glömt dess mjuka glöd.

”Jag orkar inte längre, jag är trött. Jag är ensam”

Tårarna kastades hejdlös, vårdslöst ur den blick vi inte klarade av att hålla - fast om varandra. Lungor skrek, varje andetag en knytnäve i magen, som för var slag kom närmare och närmare ryggraden. Tvingade min kropp att sjunka och jag glömde precis där, just då – hur man gör, för att simma.

”Camilla, jag måste. Kan inte ändra på mig. Jag måste göra det här”

Ville bända, öppna upp den korg utav skyddande vitt för att ta mitt hjärta – i mina händer. Det gjorde så ont, så fruktansvärt ont varje gång det försökte slå, fly smärtan, likt hammare och spik naglade det sig fast för att inte spricka. För att inte slitas ur kroppen, av de där orden som nu bar förtvivlans anlete på sina svarta vingar.

”Kan inte leva utan dig”

Det brast, skeppsskrovet välkommande det hav som inte lämnade minsta centimeter till överlevnad. Drogs ner, hann aldrig ta ett sista andetag, som skulle få mig att försöka, kämpa. Kände avgrundens tentakler binda sig, hårt kring ben och vi gavs aldrig chansen – till försoning.

"Nej..."

Du var nu en reflektion utav vågor, där du såg ned på mig. Öppnade munnen, för att ropa ditt namn. Allt som hördes, ett gurglande och en iskall våg av ärlighet forsade ner, förbi svalj, genom struphuvud och som om varje droppe ströp varenda nerv och cell i min kropp, kunde jag bara se på medan mina leder, tum för tum, gav vika. Likt en bädd, lagd att vittra. Där skulle jag nu, för evigt ligga och jag drog skuggan, än närmare om min ömmande kropp. Vaggad ner i dess bottenlösa slummer.





Och vi blev ett minne i tiden - älskling - jag kan inte andas, den där klockan, jag kan inte, vill inte - att den ska sluta slå.


Näven, nådde ryggraden, jag föll ihop. Hjärtat slets så ut ur kroppen, den där dagen – du gick ut genom dörren.


Och det ljud, som i panik letar sig ur hålet - är jag, som gråter.